Norra LATIUMS charm

.

Norra LATIUMS charm

.

.

.

översättning av  Siv Schonberg

.

“… I förstäderna och i byarna … i en tyst bakgrund -’silente’- nästan svårbegriplig, även utseendet av landskapet har sitt inflytande….Vad utmärker denna region från andra närliggande? Kan man tala om en karaktär, ett moraliskt klimat, en del av landskapet, karakteristiskt för norra Latium?

Kanske det beror på det många kontrasterna, från olika påverkan, genom att vara varken Toscana eller Umbrien och inte Latium i egentlig mening, härleds att denna region, som bättre bör kallas Tuscia, har sin egen karaktär. Definiera den är inte lätt.

Förmodligen charmen i Latium kommer från korsning av två olika drömmar som blomstrade tidigare i dessa länder: den stora drömmen om Rom, som blev mäktig realitet genom århundradena, segrade i hela världen, att dessa närliggande regioner med sin härlighet, och dess makt inte bara översvämmade men nästan överväldigande; och minnet av en annan dröm, kvar i minnet hos människorna – nästan enbart som en gåta: etruskerna.

Varhelst i Latium dyker ruiner upp värda att notera, i Ferento, Bisenzio, Vulci, under väggarna av tegel dyker kvarlevorna av byggnader och etruskiska skulpturer fram, och inte bara de berömda sarkofagerna … de hemlighetsfulla resterna, ännu oläsbara vittnesmål, i den avlägsna drömmen kan man möta tecknen av en verklighet som var fantastisk genom århundradena, kraften som fortfarande genljuder i världen; och kanske härstammar från denna kontakt som en känsla av djup melankonì, nästan misstänksam, intrycket av en “skonsam rustik” som många har talat om…en slags “vänlighet” som inte visas lätt; den skall grävas fram och möter våldsamt motstånd, under flertal avfallslager, eftersom den har djupt grundat ursprung; och när man talar om ett bittert vemod, en viss misstro, som härstammar i det antika, det är ekot av generationer som har sett så mycket hända under århundradena. Men det är inte på något sätt varken vemod eller en känsla av misstro i dekadent; som bredvid denna är fortfarande idag, levande och aktiv, en intentionell resistens, en envishet som, bland angränsande populationer, har kommit till att bli ordspråk.

Även mysticismen och kärleken till religionen, som upptar så stor del av livet i norra Latium, har olika karaktärer än i den närliggande Umbrien. Bortsett från kontakterna med Umbrien och närheten till Rom, också den kanske har sitt ursprung i de forntida etruskerna: åtminstone när det gäller innebörden av döden … Hur som helst mysticismen hos oss har aldrig haft glädjen som man hittar i ”Cantico delle Creature”: det är en “grövre” : mysticism, man skulle kunna säga närmare marken …”

från  ”Norra Latiums charm”  (1942) Bonaventura Tecchi

UTBILDNING OCH  KULTUR

Människornas vackraste tankar skulle dö med dem,

 om någon inte minns dem för framtida generationer.

                                                Rosario Scipio

.

“….lärarens dygder: Klarhet, Blygsamhet, tålamod …”

Den sista lektionsdagen för  Bonaventura Tecchi vid universitetet i Rom, det var den 21 maj 1966. I sitt avskedstal ljöd, nästan som att avsluta ett tal som hade börjat för många år sedan, en uppmaning till vilka skulle tillägna sig att undervisa: ”Alltid bevara i minnet att tre är lärarens dygder: Klarhet, Blygsamhet, tålamod!” Hans undervisningsmetod syftade absolut inte till att fylla huvudet med begrepp, utan att bygga något i människors sinnen. Så även den sista lektionen, läsa Goethe, poeten som hade anslutit de gudomliga och det mänskliga, blev en bekräftelse av tro i poesin, i konsten, i den mänskliga själen.

 .

.

“… Hur kommer jag att kunna hålla den sista lektionen? …”

Från Bonaventura Tecchis opublicerade dagbok

Rom 17 maj 1966, på kvällen. Sedan nästan två veckor, och varje dag alltmera, har jag en känsla av ångest, växande oro. Hur kommer jag att kunna hålla den sista lektionen?

18 på morgonen. I förmiddags två av de sista lektionerna (Även holländska). Från klockan 5 förbereder jag lektionerna. Försämring av humöret idag. Lämna skolan för mig är fruktansvärt. Inte för examina som jag avskyr (jag skulle aldrig vilja bedöma någon), inte skrivna inlämningsuppgifter. Inte den “professorume”, inte pomposity av att vara i kattedern, (som jag hoppas att jag aldrig har haft), men skolan, att kunna kommunicera med andra särskilt med ungdomar. Att kunna ge dem min själ, undervisa det lilla jag vet, det lilla som är kärleken till det goda. Läsarna av mina böcker kan jag inte se, men skoleleverna kan jag se: de är levande framför mig, jag ser deras ansikten, de hjälper mig att leva, de lär mig att leva.

När min fru var sjuk och jag kände mig desperat lugnade lektionen mig: åtminstone en timme eller två. Jag andades ut lite.

19 maj, Kristi himmelsfärdsdag. Jag har inte lust att arbeta.  Jag har så mycket att säga för de två sista lektionerna, och jag kan inte organisera idéerna. Eftermiddag (sent) promenad på Appia Antica.

20 maj. Sista lektionen! I hela mitt liv! Alla dessa dagar har jag tillbringat  med trepidationen inför den här lektionen.  Hållen på min Goethe, på den svåraste  poesin. Med “Divan: Höheres und Höchstes”, “Det höga och det sublima”. Jag försökte vinna känslorna. Väldigt varm tillgivenhet hos eleverna. Jag insåg att de älskar mig …. . Jag kunde ha gjort mycket mera! Det förefaller mig att ha skurit ett ax när de var som mognast. Man måste ha tålamod …     (Bonaventura Tecchi)

…. på hans nattduksbord vid dödsögonblicket, fanns det två böcker: Evangeliet och ”I Promessi Sposi”.

.

Ett-forntida-land-författare.pdf (361 download)