Vad betyder det att bebo ett territorium? Intervju med Bodil Henriksson Johansson

Italien och Sverige: två områden i jämförelse

 Intervju med  Bodil Henriksson Johansson

Vice President  Huse Solutions AB – HÄGGENÅS Sweden

• Vad betyder det att bebo ett territorium?

Ett geografiskt område bär på minnen och spår efter tidigare generationer, deras mödor, deras drömmar, deras inbördes relationer och deras förhållande till “det som är större” än dem själva Guden – oavsett religion; andligheten och hela tankevärldar. Allt detta får den som är knuten till en geografisk plats del av, medvetet eller omedvetet. Kulturarvet är ofta förankrat i ett geografiskt område – det går att avläsa för oss som just nu bebor området. Territoriet blir den konkreta förankringen i vardagsliv, i sociala nätverk och i vardagens tanke- och föreställningsvärld.

.

• Hur skulle man kunna uppmuntra kunskap om kulturarvet genom direkt erfarenhet, i syfte att skapa ett känslomässigt band mellan vuxna och dess arv?

 Genom att uppmuntra berättande, bildskapande, alla olika former av gestaltning som teater, film, litteratur, hantverk, musik, d v s det vi vanligtvis kallar kulturliv. 

• Hur kan man sensibilisera vuxna för miljön och för att bevara den, och att lära känna historia, konst och att uppskatta allt detta?

Genom att erbjuda mötesplatser. “Handplocka” människor som man tror har likartade erfarenheter och komplettera samtidigt  med andras erfarenheter från andra kulturella/geografiska miljöer. Med goda och dynamiska samtalsledare skulle sådana möten kunna uppmuntra människor att av egen kraft “gå vidare” till nya möten och nya uttrycksformer. Jag är övertygad om att utgångsläget alltid skall vara att varje människa – oavsett formell utbildningsnivå och position i samhället –  har unika och intressanta erfarenheter och kunskaper som kan berika andra och därmed få hela samhällen – stora som små – att växa och utvecklas.

• Hur vill vi lämna det område där vi lever för de kommande generationerna?

Jag skulle vilja lämna efter mig en öppen, vetgirig mental miljö där det är inbjudande och okomplicerat att inleda ett samtal med främlingen eller med grannen: “…hur tänker Du….?” “varför tänker Du så…?”

• Vad är fortfarande värt att rädda i vårt territorium? Har vi fortfarande kapacitet -förmåga att hålla fast vid och sträva efter välfärd och utveckling i vårt land och i våra samhällen – community?

Egentligen är det nog många små företeelser, enkla insatser som tillsammans bildar en helhet – dvs en atmosfär – som vi bör värna om. En atmosfär som man kanske kan benämna “lokal kultur”. Jag tänker på att av tradition veta och självklart förvänta sig  att “samhället”, kommunen, “det allmänna”, de skattefinansierade välfärdssystemen, tar hand om och tillgodose medborgarnas behov även ute i glesbygd….men att trots det, som individ, förstå att man varje dag måste “lyfta blicken” och aktivt kolla hur det går för grannen…. Finns det en medmänniska som just idag kanske behöver min uppmärksamhet….   Ex: Det är svinkallt ute…. Hur är det med grannen? Gammal? Med vedeldning….? Ensam? Inte så kry? Behövs det ett handtag för att få in mera ved? Kanske ta in posten…. Handla när Du ändå själv går till affären?  Kanske bara en fråga: “Hur är det idag?”

Det behövs alltid ett komplement till samhällets insatser hur perfekta våra samhälleliga skyddsnät än tycks vara och det är en medmänsklig skyldighet för oss alla att hjälpa till att “komplettera”. Byarnas befolkning har egentligen alltid vetat detta. Det gäller att i ett modernt och genomorganiserat samhälle underhålla den kunskapen  genom att “fostra varandra”. Det kan man göra genom att prata om det människor emellan.

Underhålla och utveckla atmosfären av allas ansvar för varandra….

Dialekten…

….Är ett socialt kitt som så att säga går över inkomstgränser och klassgränser. Ett gemensamt lokalt “språk” får människor att känna gemenskap. Värd att bevara! Parallellt med riksspråket.

Sagorna/berättelser om byarna och dess människor/släktmyterna, kan genom att de berättas från generation till generation vara en sammanhållande länk mellan människor även i våra intellektuellt och geografiskt rörliga samhällen. Också värt att bevara efter som berättelserna ofta har ett djupare och inte alltid så lättillgängligt budskap. När man väl trängt ned i budskapets djup kan nya världar plötsligt öppna sig! Att uppmuntra dem som valde att resa hemifrån att när de besöker sin hemort komma och berätta om sina erfarenheter. Ex: som Du gjorde under studiebesöket. De som valde att stanna kvar kan bidra med uppmuntran att föra in nyheter/nya erfarenheter/nya kunskaper/nya berättelser.

Lokala fornminnen, lokal flora och fauna: Ta hjälp av lokala amatörhistoriker/amatörbiologer  etc och av proffs från näraliggande lärosäten eller myndigheter, att komma och berätta; ta med på utflykter och under trevliga former berätta OCH fråga deltagarna vad de vet. Ex: er vandring längs Högforsleden… Uppmuntrar till varsamhet med Guds gåvor i form av ren och livskraftig natur.

Lyft fram människor på orten som kan och vill berätta och visa lokal historia, hantverk, konst, musik. Komplettera kanske med “proffs” som kan sätta in det lokala i ett större sammanhang, visa på likheter även med fjärran trakter, med människor ur andra kulturer.

Ta med ungdomarna på alla dessa aktiviteter. För att det skall vara möjligt måste “gamlingarna” anstränga sig att hitta ett s k “tilltal” som unga känner sig hemma i. En utmaning!

Egentligen är allt det “lokala” viktigt därför att det är basen för all modernitet, för alla nya trender etc. I det lokala förvaltas och utvecklas det nya och moderna.

Genom att man på byanivå faktiskt har en god kännedom om “grannen”, grannens kapacitet/kunnande och intressen så kan byarnas befolkning genom att se “grannens förmågor” hjälpa till att lyfta fram den lokala kulturen och bevara den till de delar där den känns relevant och sunt i dagens samhälle. Allt lokalt och allt gammalt och fornt är minsann inte av godo! Men genom att människor erbjuds gemensamma mötesplatser/arenor så kan kan man tala om det… och när så behövs hitta sundare uttryck för “det lokala”. Byskolorna kanske inte har varit eller är endast av godo. Men undervisningen och skolmiljön kan utformas så att man tar tillvara det goda de en gång gav….t ex tryggheten och småskaligheten, klassrummet utanför fönstret etc.

Sammanfattningsvis: Det som gav vår generation ute på landsbygden identitet, nämligen närheten och ansvaret för grannen och grannens barn; vetskapen om att vi inte behöver älska varandra, kanske inte ens gilla varandra men att vi även i nutid i olika grad är beroende av varandra (trots samhällsinstitutionernas och de stora kollektivens övergripande ansvar) – är omistlig kunskap som vi måste bevara oavsett hur långt ut i skogen vi bor.

• Uppskattandet och förståelsen av det lokala områdets värde begränsar sig till iscensatta ritualer och myter i en avlägsen tid eller blir den talesman och huvudpersonen i löftet om framtid?

Myterna och ritualerna bär in en djup kunskap in i vår moderna värld. Ett omistligt och rikt bildspråk med många bottnar. De är en viktig grund för vår förståelse av vår samtid. Förståelsen och uppskattningen kan ofta växa sig stark ur faktakunskap men också ur mötet med Den Andre – den som kan se och känna det vardagliga och bekanta utifrån. Som kommer med andra erfarenheter och som ser landskapet, traditionerna och atmosfären “för första gången”. Dvs med nya ögon…

• Vilken är den “goda säden” att plantera och ta hand om? Hur kan man aktivt främja vad det betyder att “bo” ett område?

Den goda sådden är den som vi av erfarenhet vet har hjälpt och främjat folkflertalet. Som har fått människor att växa tillsammans och som förmått oss att se på varandra genom att se sig själv i den andre..

• Genom vilka initiativ är det möjligt att hjälpa vuxna att uppfatta det egna territoriet och de lokala samhällena som platser fyllda med historia och mänsklighet inte bara för att titta på men att leva och göra levande?

Den frågan tror jag att man bör ställa till de vuxna själva just under möten, kulturyttringar och genom att arbeta tillsammans i stora och små projekt. Återigen de goda välkomnande mötena i kombination med den stora portionen fördomsfrihet. Ingen kan och förstår allt… Men alla kan och förstår något…

Kom tillbaka